Idag har jag läst om digitalt skapande för barn och unga, i mitt tycke en utmärkt ingång till ett aktivt MIK-arbete på folkbibliotek. Läste framförallt Ulrika Sjöbergs text ”Den nätverkande medborgarkulturen” ur antologin Medie- och informationskunnighet i nätverkssamhället och vill dela några utdrag och kloka ord (inga fullständiga citat dock!). Kändes så fint att få gå från egna konturlösa tankar till att få ämnet tydligare belyst och belagt med fotnötter och teorier.
Ulrika skriver dels om nätverkssamhället, det som vuxit fram i och med teknikens och internets utveckling. Traditionella medier som var rätt få, linjära och auktoritära i förhållande till medborgaren/konsumenten utmanas nu av ett samhälle som präglas av fler producenter, hypertext, interaktivitet, omedelbar kommunikation och mediekonvergens där vi växlar mellan att vara producent och konsument.
Dels bygger Ulrika också på med ett tydligt barnperspektiv med utgångspunkt i paragraf 1, artikel 13 ur FN:s deklaration om barns rättigheter:
Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.
Barnen ska själva få välja hur de vill kommunicera. Och här kommer populärkulturen in i bilden, som en viktig arena för barn och unga idag.
För att få syn på barns digitala praktiker beskriver Ulrika möten med några 12-åringar som skapat bloggar och hemsidor på nätet. Hon ser att skapandet faktiskt handlar om att delta i en demokratiskt process, ett sätt att göra avtryck och sin röst hörd i det offentliga rummet. Hon ser att det visuella språket är minst lika viktigt som det verbala eller textuella. Bildredigering eller filmskapande är central kunskap i en alltmer visuell mediekultur. Det informella lärandet där barn lär av barn är något att lyfta och ta på allvar. Men för att kunna utnyttja barnens kompetenser för att påverka eller förändra i samhället, agera som medborgare, krävs att barn och deras digitala vardagskreativitet möts med erkännande och tas på största allvar av vuxenvärlden. Jag tänker såklart att folkbiblioteken kan möjliggöra mer digitalt skapande och vara de vuxna som ser kopplingen.
Barns digitala färdigheter och det informella lärandet som sker kan ses som delar i nätverkssamhällets medborgarkultur menar Ulrika. Därför är också deras kreativitet och skapande inte något trivialt utan faktiskt en politisk angelägenhet. En fråga om exkludering och inkludering.